I Finland byggs för närvarande de största vindkraftverken i Nordeuropa. Enligt den ansedda tidningen Die Welt sker detta samtidigt som vindkraftsbyggandet i Tyskland i det närmaste har upphört, eftersom mer än 1 000 olika medborgarorganisationer kraftfullt motsätter sig att vindkraften ska byggas ut. De författningar som gäller branschen släpar efter i Finland. Exempelvis vet ingen vad som ska hända med kraftverken när de efter 15-20 år har nått slutet av sin driftstid.

Enligt tidningen varnar Tysklands miljömyndighet för det kommande problemet med att göra sig av med kraftverken. Vingarna till ett vindkraftverk innehåller 30-50 ton fiberförstärkt armerad plast. Dessa plaster, som är förstärkta med glas- och kolfiber, är i det närmaste omöjliga att återvinna eller att rena. Vingarna är problemavfall. Om de kapas eller bränns uppkommer skadliga partiklar som kan jämföras med asbestdamm. Den ledande avfallskoncernen i Tyskland har offentligt varnat för att Tysklands energiomställning (Energiewende) här står inför ett enormt avfallsproblem. Inte heller problemavfallsanläggningen i vårt land går med på att ta emot sådana här material. Den tyska miljömyndigheten vill dessutom att de massiva betonggrunderna ska tas bort och återvinnas efter att verksamheten har upphört.

I Finland finns inga författningar som föreskriver hur man ska göra sig av med vindkraftverk efter att de nått slutet på sin livscykel. Samhället borde kräva att vindkraftsaktörerna åläggs fonderings- eller garantiskyldighet för kostnaderna för bl.a. rivningen. Så sker inom kärnkraftsproduktionen och i gruvindustrin. Då skulle markägare som arrenderar ut mark till vindkraftsbolag inte löpa risk att bli ansvariga för rivningskostnaderna.

De kommunala beslutsfattarna myser när vindkraftsbyggarna berättar att de ska grunda ett lokalt aktiebolag som äger vindkraftverken. Byggarna är ändå bara utvecklare som när projektet färdigställts överför ägandet av det lokala bolaget till ansiktslösa internationella investerare.

Markägarna ingår utan betänkligheter arrendekontrakt, där det lokala bolaget förbinder sig att också sköta efterarbetet. Men när kraftverket närmar sig slutet av sin livstid och inte längre genererar några vindkraftsintäkter, är det enkelt för den dåvarande ägaren att köra ner det lokala bolaget – och då har bolaget inte längre vare sig lust eller förmåga att ansvara för rivningsarbetet. I sådana fall blir det markägaren som blir ansvarig för eftervården.

Sari Murto
Vice ordförande
Vindkraftsmedborgarföreningen rf